carolineanderssoon.blogg.se

Här kommer en tanke från natten som var tvungen att bearbetas på altantrappan i bitande höstkyla uppbackad av magiska färger från solen.  

Att gå in i ett sammanhang , hög på sina egna känslor och förhoppningar är svårt. Gensvaret behöver vara exakt på den nivån man själv klev in i , annars rasar världen. Det behöver inte betyda att man inte accepterar eller respekterar den andra sidan. Man är ju såklart olika även här men när känslorna satt fart i hjärnan är det oerhört svårt att ta ett nej eller det går inte eller jag vill göra så här.  

Trots att jag är medveten om att jag fungerar så här och övar ofta så faller jag dit ofta ändå . Det kraschar när jag drivit igång en plan eller målat upp en bild som sen ändras.  

Den besvikelsen som bildas i känslostormen omvandlas inte helt sällan till försvarsattityd och kanske ilska. Två känslor som är långt ifrån ursprungskänslan. Men de är helt klart skapade i en tomhet som infinner sig så fort ens känslors planer eller tankar grusas.  

Återigen behöver det inte betyda att anledningen eller personen som ändrade känslostämningen gör det med flit , inte känner samma sak för sammanhanget eller har annan agenda som är helt annan än din. Det beror bara på att man gick in i matchen från två olika sidor av planen. 

Att känsloreagera är i mitt fall något fint. Det visar att man är känslomässigt engagerad i det man gör. Men utåt sett kan det slå väldigt fel . Andra har svårt att förstå hoppet som går väldigt fort från en ivrig engagerad tjej till en hatisk och sur tjej som istället skjuter ut sig.  

Så här med vill jag förklara att nej , jag tycker inte du har fel , jag förstår din sida , accepterar hur du känner och tycker . Är allt annat än sur på dig för att dina behov , tankar , åsikter eller planer är annorlunda mot mina. Min reaktion är enbart framkommen ur ett hjärta som alltid vinner över hjärnan. I allt från diskussioner på jobbet, inredningsplaner hemma , i möten med okända osv osv . Jag fungerar så. Och tro mig , jag jobbar på det. Men hjärtat är galet starkt. 

Någon som känner igen sig ? Tipsa mig gärna hur ni håller känslorna tillbaka , eller åtminstone inte riktar de utåt , i motgångar.

Som ni vet är känslor och dess olika karaktärer min grej . Idag satt jag som så många gånger förr i mitt fönster i köket med en kopp morgonkaffe i handen. Utanför fönstret kom ett par med varsin resväska på hjul och de matchade varandra så snyggt i beigea linnekläder . Mannens shorts hade en lite mer aprikos ton , vilken kändes noga uttänkt. Hur som helst , de var helt säkert på väg till tågstationen för någon form av resa.  

Att vara på väg . Där har ni den. Min favoritkänsla. 

Alla förberedelser, all planering ,även om det är en spontan grej , är över och man är på väg.

Det kan vara när man sätter sig bilen och knäpper på bilbältet, eller när man blir upplockad med sin resväska i handen . När ens tåg rullar in på perongen eller när planet lyfter. Att vara på väg .  

Det första som slog mig var ju såklart att den känslan är i samband med roliga saker. Men nej , det behöver det inte vara. Jag minns att liknande känsla infann sig när jag åkte mot kyrkan för att begrava min mormor. En av mina värsta resor. Men jag var på väg att göra något som planerats länge och krävt många tårar . Jag var på väg mot det faktum att tiden skulle hjälpa till att lindra såren. Jag var på väg att klara av något jag var rädd för . 

Kan det också höra ihop med att jag älskar morgonen ? Att jag är på väg mot en ny dag ? Ja kanske … 

Häromdagen satt jag på en camping och tittade på människor som alla var på väg någonstans just för dagen. Några skulle till stranden , några skulle åka hem eller vidare , någon skulle gå till diskrummet och någon skulle gå och köpa frukost. Jag fastande med blicken på en herre som visslade på sin väg mot den lilla campingkiosken. Jag är övertygad om att det var en vissling för att förstärka sin upplevelse om hur glad han var för att han hade semester och nu var på väg att köpa sig något göttit .  

Jag var också på väg när jag satt där . På väg att möta en helt ny dag. Jag satt och småplanerade lite hur dagen kunde se ut men blev avbruten och överraskad med en kaffe i pappmugg och tankarna byttes genast ut mot känslan av när någon tänkt till och vet vad man vill ha utan att behöva säga något. Det är fint på riktigt . 

Att vara på väg. Det är som att allt runt omkring stannar. Det som skaver eller stressar sätts på pause en stund tills man är tillbaka med ny energi att ta tag i det.  

Att vara på väg tillsammans med någon är ju såklart fantastiskt. Men att vara på väg själv är också underbart. En kombo som jag är svag för är att resa själv och mötas upp på plats. Det skulle jag ha som tips på dejt i en relation. Ta olika tåg , checka in först på hotellet och gör dig i ordning i lugn och ro för att sen gå till en plats ni bestämt. Helst inga samtal eller sms innan utan ni ses när ni ses där. Känslan när personen dyker upp , långt hemifrån, i annat sammanhang ,uppiffad och fin är oslagbar. Try it!  

Det var ett sidospår. Ett fint dock. 

Min hösttanke är att försöka etablera den känslan på fler saker i vardagen . Som tex nu är jag på väg till jobbet. Inte för att jag har så stora problem att ta mig iväg till just jobbet , men ni fattar kanske vart jag vill komma. Att få vardagssysslor att kännas mer som något du är på väg mot och att när det är klart är du på väg till något annat. Ja detta är flummigt som vanligt , men ni är nog några som förstår lite av min tanke kanske.  

Det heter ju att det är resan till målet som räknas och jag håller med till 110% . Jag ser allt för många som fokuserar på målet och glömmer att njuta av vägen dit och tiden innan. Målet kommer alltid , men det är inte säkert att det uppfyller dina förväntningar. Vägen dit däremot , den kan bara bjuda på överraskningar och utmaningar att uppleva. 

Att vara på väg , det är min lycka , oavsett om det är till NY eller till Hjo. 

.C 

Jag tänker alltid att det borde finnas stor igenkänningsfaktor i det jag skriver . Men här är risken stor att jag istället väcker känslor som: oj ,hon är knäpp . Men ja , då får det vara så. 

Jag och inredningen hemma har det just nu lite tufft i vår relation. Har egentligen haft det en längre period nu. Vi har lite gett upp på varandra . Vi har kommit till stadiet där vi istället skrattar åt varandra och inte med varandra . Vi tar allt annat än hand om varandra och vi gör i perioder så att vi inte ens vill umgås . Varje dag jag när jag vaknar tänker jag att idag är dagen vi ska bli sams . Men nej , det är för lång väg dit.  

Idag , såklart ihop med min morgonkaffe , började jag likt en detektiv inspektera detaljer hemma. Vad har fått oss att glida i sär ?

Kom fram till två saker. Den ena var att jag haft för bråttom. Och det var inte så farligt att inse det. Jag vet att jag är impulsiv och otålig. Men andra insikten var värre . 

Att jag har saker jag älskar men som inte passar just nu. Hur kan det vara så ? 

Ett tydligt exempel är i mitt kök. Jag har ett stort , relativt ljust kök som verkligen har potential till att bjuda upp till både dans och mysiga middagar. På golvet har jag lagt en matta som min mormor alltid kallade äkta när hon levde. Ingen aning om den faktiskt är värd ett äkta pris eller är köpt på en turistmarknad, men det är helt oviktigt . Jag älskar mattan och på något sätt är mormor med i matlagningen när jag kan stå på den och röra i grytorna . Hon kan se mig baka efter hennes recept och hon kan höra när vi skrattar åt att läsa hennes receptsamling hon klippt och klistrat ihop åt mig. Roligast är när hon försökt stava till den för henne nymoderna maträtten pittza. 

Mattan är jättefin. Röd och svart i klassiska mönster och lagom långa franskanter. Är den värd en förmögenhet så minskar jag det värdet var dag med att ha den liggandes framför både spisen och diskbänken. 

Idag när jag satt en bit ifrån den så slog det mig . Det är ju just den mattan som gör att jag inte är till freds i köket . Hatade den tanken. 

Kan det vara så att saker man älskar inte passar i ens liv ? 

Nej så dramatiskt är det ju såklart inte med en matta. Men nästan. Jag rullade ihop den. Klappade lite på den som att den skulle förstå att den inte skulle hamna på sopstationen och vips så kunde jag andas i mitt kök igen . Jag behövde alltså inte köpa ett helt nytt kök utan bara rulla ihop en matta för att känna känslor som är närmare mitt mål. 

Jag förklarade för mormor på det viset jag brukar prata med henne på att mattan alltid kommer att finnas med mig . Jag kommer att hitta rätt plats och tillfälle för den och hon var fine med det. 

Jag kollade runt med samma ögon i resten av boendet . Och det är ju ingen skräll att en tjej som inte kan slänga bort en sten jag tagit upp i handen på en strand i rätt känslotillfälle har fler saker hemma som jag älskar men som inte passar just där och nu. 

Gör dig av med de sakerna säger de flesta. Tack för tipset , men tro mig , jag har försökt. Jag har haft mormors gamla skänk på blocket ett par gånger men alltid slutat med att jag fått dra en vit lögn till de som hört av sig om att den redan är såld för hela kroppen skriker att jag gör fel som vill ta bort den. 

Ett annat tips jag får är att mixa det gamla med nytt. Tack igen, men försökt det med. Vissa saker är bara hjärnan och hjärtat oöverens om. Så nu börjar ett arbete här hemma med att ta bort det som jag enbart bor med för att jag älskar det. Inte för att det är praktiskt eller passar in i min bild hur jag vill ha det . De älskade sakerna kommer få sin plats de också men inte i mitt synfält, det räcker med vetskapen om vart jag har dem, och ATT jag har dem. 

Det kommer se lite tomt ut hemma för andra förmodligen. Men för mig kanske det betyder något helt annat. Luft , vila från påminnelse och ljus. 

Helst skulle jag vilja bo i ett nästan tomt litet glashus. Med bara de saker man verkligen behöver och ljus från alla håll och kanter. Men det huset ska inte byggas förrän vi är äldre . 

/ C

Liggandes i detektivposition på golvet, ingen möbel eller pryl kommer undan.