En övning att rekommendera

För att utvecka mitt sätt att se saker, känna och reflektera har jag ett knep jag gärna delar med mig av. Sätt dig på en plats , vilken som helst och skriv ner allt som hände omkring dig. Vad ser du? Hur luktar det? Vad känner du?
 
Här kommer ett exempel på en sådan srund jag hade i somras. Mer spontant än välskrivet, precis så som jag gillar det.
 
#

Ett vänligt och innerligt hej från killen i restaurangen. Serverade mig en kopp kaffe gladeligen och fick mig att känna mig mer än välkommen att slå mig ner på hans ställe. 

En oväntad med ändå väntad och vad jag tror, en underbar vänskap. En man, kanske 10 år äldre än mig, som jag kommit i kontakt med under mina arbetsår skiner upp som en sol när en äldre herre jag är bekant med sin mina år som bartender i city kommer till hans bord. Herren som alltid satt själv i baren men hälsade på många. Han ser välvårdad ut idag även om jag tror hans liv inte är helt rättvist mot honom och inte varit det på många år.

Semesterfamiljen leker bredvid mig. Två barn i lagom ålderskillnad, en solbränd pappa i vit T-shirt och semesterskägg. Fin och ser snäll ut. Mamman tar ett par varv i butikerna runt omkring den lilla innelekplatsen.

Två par i låt säga 60årsålderns har setts för en frukostfralla och kaffe. De pratar försiktigt med varandra, lite som om det är något tungt som hänt. 

Den för oss lokalbor legendariska vaktmästaren kommer kvittrande förbi, hans första dag efter semester förstår jag. Han hälsar på alla och drar alla de klassiska fraserna om hur han får släcka bränder nu för han vart ledig. 

Uppför rulltrappan kommer en ljus man, ja alltså hela han är ljus, i stråhatt och orange piketröja. Vet inte exakt varför men jag ler och blir glad av han. Han försvinner lika snabbt som han kom upp så där slutar mina tankar om han för nu.

En mamma till lämnar av man och barn vid lekplatsen för en sväng på twilfit. Hon ser uppgiven ut och jag ber till gud att jag har fel och att hon visst har ett skönt semestermood i kroppen trots att det regnar ute.

En äldre dam med blommig blus och tygkasse strosar runt, väljer tillslut att köpa en fika och slår sig ner. Hon ser tillfreds ut ,tror hon är en äldre version av mig.

En tonårskille går någon halvmeter framför sin mamma, de ska nog uppdatera hans garderob och eftersom han blivit så lång måste han pallra sig ur soffan och följa med och prova.

En pappa pratades i telefon och en yngre son med stoooora hörlurar dyker upp och går tillbaka snabbt dit dom kom i från, någon i mobilen hade visst menat att de skulle mötas på Elins esplanad och inte i city, så bara att gå tillbaka till bilen igen för dessa två.

Mannen i stråhatten är tillbaka. Nu med en dam i sällskap, eller nja, en bit framför , men han bär snällt hennes väska och liksom småler. Han stannar till och kikar på ett par bruna eccoskor i farten, åh vad jag gillar han. 

En till äldre dam i mönstrad blus har köpt mat, panerad fisk med kall sås och givetvis måltidsdryck till,  och slår sig ner ensam ett par bord ifrån den andra damen. Herre gud så mycket jag önskar att de kunde satt sig vid samma bord.

Oj ,där kom tonårsmamman förbi utan sonen, han verkar ha ledsnat snabbare än jag kunde tro.

Mannen i stråhatten går förbi mig igen, något raskare steg, som han glömt något nästan. Han har prydligt paraply och någon liten väska hägnades i byxorna , en liten kamera kanske ? 

Ett yngre par med snygga kläder och flashig barnvagn korsar vägen med en mamma som ansträngt knuffar sin vagn framåt. Hon har problem att gå och ser ut att ha ont. Hennes regnjacka skvallrar om att hon definitivt inte hade orken att gå snabbt utanför huset. Hon försvinner in på toaletten och berör mig. 

En tjej med tatuering på hela halsen och brösten skrider fram. Hon är snygg, synd att hon ser så sur ut. 

Mannen jag minns från baren hämtar mer kaffe och får syn på mig, han lyser upp i ett leende och hälsar. Det gör han alltid när vi ses trots att vi inte känner varandra och det är många år sedan jag serverade han sitt kvällsglas, säkert 15 år sedan. Men det gör mig glad. 

En herre i glasögon och lite för stor T-shirt stressar förbi, vart ska han ? Vem väntar ?

Två ärtiga kvinnor i jeansjackor och blonderat hår uttrycker sitt missnöje att två skoaffärer stängt igen på ovanvåningen. En finns ju kvar, dessutom en väldigt stor så hoppas de blir nöjda tillslut ändå.

Ett par kommer upp från rulltrappan, tjejen säger - du är så elak mot mig hela tiden och sen hör jag inte riktigt vad han säger. De går lite åt olika håll men möts efter ett par meter igen och tjejen tar tag i killens luvtröja och drar med honom in på twilfit. Han ser verkligen inte glad ut och hans suck hördes lång väg. Käre tid och stackars tjej. Jag stirrar blint på dörren till twilfit för att se fortsättningen på hans beteende. 

Det skrämmer mig att killen som serverade kaffe är den enda som sett riktigt glad ut. Inga par skrattar men de äldre ensamma ser iofs lite nöjda ut. 

En tjej i väldigt somriga fina kläder går förbi, tror vi är lika gamla. Undrar vad hon gjort efter skoltiden, vad var det hon hette nu igen? 

Lokalvårdaren spritar av handtagen på rulltrappan noga samtidigt som hon ser ut att ha drömt sig bort till en annan plats . Vart vill hon vara just nu hellre ? 

Mitt emot mig sitter en dam och äter kanelbulle. Ni vet en sån där kanelbulle med alldeles för mycket pärlsocker på. Hon har ingen mobiltelefon att underhålla sig med, hon bara är och njuter av bullens sötma. Det ser hur gott ut som helst. Men hon slösar ingen tid och hinner knappt tugga färdigt, dricker sista slatten kaffe ståendes och ilar iväg med sin bricka till brickstället. Med kutande rygg och snabba fötter tar hon trapporna istället för rulltrappan.

En tjej tittar intensivt på mig och det tar några sekunder innan jag kopplar, det är ju en kär gammal vän jag inte sett på väldigt länge. Hennes son är 8 år så , ja på typ 8 år då. Vi levde studenten ihop , med allt vad det innebar. Det kändes i vår kram att det var en viktig tid vi hade när vi var inte ens fyllda 20. Tänk att känslor kan ligga gömda och poppa upp så tydligt på en halv sekund. Stort. 

Fler män i semesterskägg dyker upp, fler barn som vill ha glass och fler kassar bärs ut med fynd från butikerna. Det luktar mer mat och jag får fler sällskap runt omkring mig.

En superfin tjej går förbi, killar vänder sig om och jag förstår dom. Hon är ung , har poppiga kläder och hon tar mig tillbaka till den jag varit, även om hon är på tok mycket snyggare. I samma veva tittar en äldre herre två gånger på mig och jag tänker , Still got it, haha. 

Killen som jag tror ganska nyss fått en ansvarig roll här på stället går fram o tillbaka bestämt snurrandes på sin snusdosa. Han ser viktig ut. Stolt liksom.

En kille som var lite poppis , en hunk i vissas ögon , förr i tiden kom för med sin bättre hälft. Hon är mycket äldre än han och jag tror de är lyckliga. Jag vill ha rätt där. 

På en kvinnas T-shirt står det : be real, not perfect. Märklig text. Jag kan tycka att äkta är perfekt.

 

Ta tillvara

Jag tror att en stor del av ens välmående påverkas av huruvida vi kan ta vara på saker. Vara i nuet. Lite klyschigt och uttjatat och hänger säkert som väggord hos väldigt många, men det är en stor grundsten. Tar vi inte vara på saker känner vi ju inte allt det där extra. Åker du till jobbet i samma bil som din partner och det är rött i korsningen längre än vanligt. Se det fina i att just ni sitter där, alla de sekunder ni får andas ihop och att ni får ytterligare ett tillfälle att tala om något roligt eller bara ta varandra i handen och le. Ingen av er kan ändå komma iväg tidigare än det blir grönt. Ta tillvara på tiden du hamnar bredvid en äldre herre i en kö på Ica, lyssna på hans historia, snart finns varken han eller historierna om förr kvar. Lägg dig tidigt en kväll och lyssna på hur ditt barn låter när det somnar, du kommer ångra dig om några år att du inte gjorde det. Titta på blommorna, lyssna på insekterna och lukta på dofterna och gissa vart de kommer ifrån. 

Men när dagen är grå och livet har prövat en till max, spelar det då någon roll att man ser något fint? Jag skulle säga ja, även om det såklart är som med allt annat väldigt olika från person till person. Men man kan alltid testa, det värsta som kan hända är att det fungerar. 

Ok, ett snabbt exempel. Jag lämnade min son i skolan med vetskapen att han skulle till sin pappa när skoldagen va slut och han och jag skulle alltså inte ses på ett tag igen. Med tårar i ögonen, på väg att vippa över mot kinden och en klump i magen körde jag till berget, parkerade bilen och redan efter ett par meter kände jag hur det doftade sensommarregn och några löv hade ändrat färg. Så vackert när sommaren kämpar för sitt medan hösten kommer med sin nya energi redo att ta över. Jag glömde inte grejen med sonen såklart men jag kunde istället känna glädje över att jag lever och får ha både han och årstidernas olikheter i mitt liv. 

Skiner solen när du ska slänga soporna så vänd upp ansiktet och njut de få metrar du har till soptunnan, luktar det gott i korridoren på väg till mötet så andas in ett par extra gånger. Ser du en fin blomma i diket vid parkeringen , ta med den hem och njut av den i flera dagar på köksbordet. Kommer det en låt du gillar på radion, höj volymen att hack. Berättar någon något för dig, ställ en följdfråga och skaffa dig gratis kunskap. 

Ta tillvara på tiden när du är på en plast du trivs på. Tänk inte att du ska tillbaka till jobbet om en timme eller att imorgon ska det regna . Tänk inte att en stund inte betyder något när allt annat är kaos i ditt liv, tänk inte att du inte är värd att njuta av stunden för du har en meter långtodo-lista. För även om du gjort fel eller har massor att göra förtjänar ditt liv att levas i stunden. Halleluja vad detta låter redigt, men det är fasen så viktigt att tänka så. För hur ska vi annars förbättra eller förändra oss eller en situation? Hur ska vi annars samla kraft eller hitta inspiration till det vi måste och det vi vill?

Pratade med den jag älskar mest häromdagen om att min nästa tatuering borde vara en klocka utan visare. Då är tiden alltid rätt för allt. 

Även Kim Larsen påminde mig för ett tag sedan om att just ta tillvara . Han sjunger om att de hyrt en båt , som ska lämnas tillbaka och att en timme är länge nog. Mitt tidigare jag hade då tänkt, hyra båt en timme? Nja det tar ju tid att ge sig av och ta sig in till land igen och mitt nuvarande ja tänker, wow, en hel timme som är oplanerad med dig och en båt, bättre än så kan det inte bli just nu. Vi kanske inte ens lämnar land eller hittar en öde ö, en timme är länge nog. 

Ge mig gärna exempel på när du tog tillvara på nuet, jag vill bli bättre o bättre på det…

 
 
 
 

Lycka, lycklig, lyckas, lyckad...

Jag tror att jag är långt ifrån ensam att bli snurrig i huvudet av ordet lycka. Efter månader, ja år av isolering och utan våra självklara kontakter med andra människor har i alla fall jag haft mycket tid att reflektera, tänka och pröva mina teser. 

Just ordet lycka är bland det finaste ord jag vet, ett sånt där ord man vill tatuera in på kroppen ni vet, men samtidigt är det ett ord fyllt av ångest och stress. Jag vet exakt när jag är som lyckligast, hur det luktar då, hur det smakar och hur det känns, så vad är det då jag funderar på?

Är man lycklig varje dag? Måste man vara det? Verkligen inte blir mitt svar på både de sakerna. Livets alla krokiga stigar , hinder och rent av helvetesgap har gett mig mitt bästa verktyg som jag aldrig släpper ifrån mig. Förmågan att se det vackra i det lilla. Ja ni känner igen det från en känd tv-profil som är en hejare på inredning och mat men jag vågar nästan säga att jag kunde myntat det innan han. Att hela tiden se vackra saker, höra eller känna något som kittlar ens sinnen bidrar till lycka. Om så bara för några sekunder ibland. Men ju mer smått vi ser ju fler sekunder blir det och vad vi alla vet är ju att sekunder är början på timmar, dagar och år. 

För ett tag sedan bestämde jag mig för att inte prata så mycket negativt, inte haka på skitsnack. Hela tiden försöka vända samtal och få personen eller mig själv att tänka om, inte lägga kraft på saker vi stör oss på, eller ens inte bryr oss om. Men skitsnack är ju också en sak som förenar oss människor, får oss att känna en typ av gemenskap. Hur sjukt som helst egentligen och är värt ett eget kapitel så vi släpper det för nu även om jag vet att du kommer fortsätta tänka lite på det påståendet. 

Tillbaks till mitt försök att backa från negativa samtal, det har gett så galet bra resultat. Känner mig lättare och det finns plats kvar i hjärnan när jag ska somna på kvällen. Men tro nu inte att jag lyckats helt, nejdå, jag skvallrar allt bra med mina vänninor men Rom byggdes inte på en dag ni vet. 

Ett är säkert iallafall, jag utvecklar inte min egen lycka på andras bekostnad så jag tycker det är en väldigt bra grej i vardagen att utmana sig själv i. För handen på hjärtat nu, blir du lycklig, en bättre människan eller ens lite glad av att prata illa, fult eller elakt om någon eller något?

Inte helt sällan skrattar folk åt mig ,eller säger något om att det är flummigt värre när jag tex kan berätta om doften som slog emot mig när jag öppnade altandörren, hur fina grässtråna var som växte på vägen jag gick på, hur ljuset på morgon slår mot fönsterrutor och färgar de orangea eller hur det kändes när han log mot mig. Det har i perioder gjort att jag valt att inte säga det jag upplever för att slippa de negativa kommentarerna. Men nu är det även ändring på det. OM det stör någon att höra om vilken färg jag sett eller hur fint tegel grannen har på huset så är det nog fasen mer fel på den än mig.