Jag bakade hallongrottor idag . Blev sittandes på knä på golvet framför ugnen och tittade på hur kakorna sakta ändrade form. Precis som jag gjorde när jag var liten och bakade. Att sitta så är en av mina trygghetspunkter . Minnet längst bak i hjärnan säger att allt är bra , du är trygg , de runt omkring dig skyddar dig.
När jag var liten fanns inget annat än att livet var snällt . I vuxen ålder har jag ju såklart förstått att folk runt mig var duktiga skådespelare när saker skedde som inte skulle nå mig. Och det är jag såklart tacksam för idag.
En annan trygg plats när jag var liten var i mormors kök , hon hade flyttat stolarna så att jag och min bror kunde ha fötterna på ett varmt element efter att vi hade varit ute i snön på "tommatomten" på mormors baksida. Vi fick kanelbullar med smör och ost , rån med samma pålägg eller en mjuk hembakad smörgås. Oboy var inte helt ovanligt heller. Där satt vi , jag och brorsan och levde i nuet.
Samtidigt som jag var så trygg så pågick det som jag idag har svårast att förstå. Det som jag gång på gång försöker reda ut. Ibland försöker jag glömma , oftast rör det mig inte i ryggen men ibland, som idag , blir jag arg. Och det gör lite ont .
Min pappa valde bort mig. En liten glad tjej på ca 2 år fick aldrig chansen att lära känna sin pappa. En nyfiken lågstadietjej fick aldrig visa sina teckningar för sin pappa. En lite mer medveten om livet-12åring tvingades dra vita lögner när det kom till familjeprat eller frågor om hennes pappa i skolan . - Han jobbar i en annan stad , var oftast mitt korta svar och sen fick jag leka clown så de skulle sluta undra mer. Jag var den enda eleven på skolan jag gick på som hade separerade föräldrar , så ni kan ju förstå hur svårt det var att säga som det var då för en liten tjej som inte ville annat än vara som alla andra. Minns till och med att jag ibland skröt över honom utan att ens känna han. En sportig tonåring fick aldrig vinna medaljer inför sin pappa eller fråga honom hur fasen ni män tänker när killarna runt om henne verkade helt omöjliga att förstå. Hon fick aldrig springa ut till sin pappas famn i vit studentklänning och inte heller ha hans stöd i de jobbigare åren efter skolan när hon skulle hitta sin plats i livet . Hon fick aldrig visa upp sitt barn för hans morfar och heller aldrig sitta ner i vuxen ålder med han och ta en öl.
Nu är det väldigt viktigt här att hylla min mamma som vart en exemplarisk mamma genom alla år. Hon har gjort alla rätt och det är jag evigt tacksam för då jag vet hur hon slitit hårt för oss och gör än i dag.
Vad jag tror satt mest spår i mig av att leva i en ovisshet och saknad är att jag har svårt att lita på folk . Svårt att ta åt mig när någon säger att jag är bra. Har oftast en känsla av att jag inte duger fullt ut eller att jag kan bytas bort lika enkelt som min pappa kunde köra i väg med sin mc , vinka och aldrig mer se mig .
Och hur påverkar det mig då ? Jo , jag går genom eld för att få saker att fungera och bli bra . Vägrar ge upp känslor som kommer från hjärtat. Och släpper aldrig en dröm.
Det blir inte alltid bra , det är jag medveten om. Men jag är ju också bara en människa. Jag lär mig hela tiden av saker och varje dag blir det tydligare hur jag ska nå saker , hur jag ska städa upp saker och hur jag ska må.
Jag skyller inte något i mitt liv på en frånvarande far, absolut inte . Men det kan få mig själv ibland att tänka till varför jag känner som jag gör i vissa lägen , varför jag agerar som jag gör eller varför vissa saker är extra viktiga för mig. Det är väldigt svårt att förstå sig på andras beteenden så det är en fördel om man förstår sig själv först.
Något som också märks tydligt på mig som jag tror kommer ifrån detta är att jag är enormt beroende av trygga zoner. Det kan vara ett klädesplagg , en person, en plats , en låt eller en sten.
Finns en sten vid Vätterns strand , finns ett torg i ett annat land , finns en famn , finns en bild och det finns mig själv. Och många fler små detaljer som ger mig ett lugn. Tryggheten i mig själv svajar ju såklart som den gör hos alla då och då. Men det är viktigt för mig att få vara den jag är , med mina brister , med mina känslor , med mina åsikter och med allt jag är väldigt bra på. Jag blir ledsen när folk omkring mig väljer att se en del av en person . Då rubbas tryggheten i mig. Då förstår jag att världen inte är som den var hemma hos mormor vid elementet. Då förstår jag att det är viktigt att man passar in i andras mallar annars är loppet kört.
Jag jämför sällan min vardag eller mina känslor med andra. Nu ska jag också jobba på att inte jämföra mig själv. För det är ju det rådet jag ger till alla andra , sluta jämför. Jag säger heller inte att det är synd om mig. Detta var bara reflektioner från mig. Kanske lite väl personligt men äsch , vad gör det .
Detta blev som vanligt ett väldigt svamlande utan en stadig röd tråd. Lite som livet i sig ibland .
/ C