Hej hallå dagboken
Ja jag kan ha snott inledningen från en betydligt yngre dagbokskollega. Hans dagbok är skriven i en tid i hans liv då det är en massa frågetecken om framtiden, hur det känns i kroppen att gå från barn till vuxen och hur det känns när hela ens känsloregister utvecklar sig.
Jag då? Jag är ju fyrtio , mitt i livet sägs det. Mitt känsloregister är utvecklad till max, jag är redan vuxen och det enda som liknar mig vid han är att jag fortfarande har frågor om framtiden.
Jag har satt mig mitt i city i min hemstad, på ett cafe med stora fönster ut mot torget. Hösten visar sig från sin bästa sida med en himmel som är klarblå och kolsvart och tusentals nyanser på löv och folks höstiga outfits.
På torget har en kyrka samlats i likanda tröjor för att genomföra en manifestation. Tyvärr ser jag inte helt vad de har skrivit på sina skyltar men förstår att det är något de verkligen brinner för. De är många, supermånga i blandade kategorier. Cred till dom för bra uppslutning och arrangemang.
Jag har ofta funderat över vad jag själv brinner för. Först tycker jag att det uttrycket är lite förlegat men hittade inget bättre nu i stunden så vi kör på det. Kan man säga att man brinner för livet? Vem gör inte det tänker jag? Alla som lever har ju ett driv i sig att se nästa dags solljus också oavsett hur man mår. Men det jag menar är nog att jag brinner för att hela tiden hitta det lilla som gör att man känner att man lever, inte bara leva, utan faktist känna saker hela tiden. Det kan vara ilska , glädje, kärlek eller sorg men jag tycker det är viktigt att livet märks och inte bara går förbi en. Hänger ni med ? Jag är hellre arg eller ledsen än inte känner något.
Hur gör man då för att hitta balansen bland alla känslostormar ? Mitt svar blir: ingen aning, aldrig ens försökt. Vill inte heller. Jag älskar när det skiftar snabbt och att man är medveten om att inget är permanent. Dålig källkritik på detta men jag tror att om lycka var den enda känsla man hade 24/7 tror
jag att livet hade varit rätt slätstruket.
En pojke leker själv med en boll på torget. Gör avancerade konster (för sin ålder) och han sätter så många frågor i mitt huvud. Vem visar han upp sin föreställning för? Övar han på något han vill bli bra på? Eller gör han som jag, bara gör något han gillar och ingen kunde eller ville haka på just idag?
Haha, jag hade en plan med skrivandet idag, det skulle ha en röd tråd, kanske vara början på en uppföljare men allt föll efter första meningen. Symboliserar livet i stort tycker jag utan att säga att det är negativt. Saker blir något annat som passar bättre i stunden.
Jag älskar ju att sitta och iaktta , så det är inte så konstigt att jag tappar tråden när jag väljer att sätta mig mitt bland stadens invånare en solig lördag.
Fick ett telefonsamtal nu, från en vän som undrade om allt var ok, då det körde in en ambulans hemma hos mig. Tänk att det finns så fina människor som trots att vi umgås sällan ändå tar sig tiden att kolla så det inte var jag som behövde akut vård. Hopp om mänskligheten finns visst.
Samtidigt som bordet brevid mig har fullt upp att diskutera Ulf Kristerssons ickebefintliga axlar så småler jag åt den genialiska iden att konstverken i de stora blomkrukorna på torget är insektshotell. Briljant ju.
Tjejer i yngre tonåren fotar varandra och skrattar, modemedvetna par håller varandra under armen och barnvagnar dras fram o tillbaka i solen i förhoppning att den lille ska somna. Några tar av sig till T-shirt i solens varma strålar och någon inviger nya mössan och vantarna. Ingen verkar ha bråttom , alla verkar trivas. Som en höstdag i en liten stad bör vara helt enkelt. Sen att husen runt torget är obeskrivligt vackra gör ju inte saken sämre direkt.
Det kommer en man springandes i högt tempo över torget, klockan är 14.57. Han ser ut att kolla på en karta i mobilen. Han bestämmer sig för att fråga ett par som pekar in mot köpcentrat. Något säger mig att han har bråttom till systemet. Jag håller mina tummar att han hinner och att han strax kommer tillbaka med vad han nu önskat att köpa i kassarna. Jag som tänkte dra mig hemåt via parken med Skövdes äldsta hus i får allt sitta kvar en liten stund för att se hur det går för den löpande mannen. Måtte j*****n ta han om han missunnar mig detta nu och tar en annan väg ut.
En sista reflektion från mitt fönster för dagen är att det finns så många olika vardagar som passerar förbi här på kort stund , helt ofattbart att det inte blir fler krockar än det blir. Och varför väljer inte tjejerna i kassan att skriva en lapp på det som är slut istället för att möta en massa sura miner av folk som får veta det efter det stått i kö en lång stund? Livets små
och stora funderingar som ni hör :)
Hej då - luden tå.
Ps den löpande mannen?? Han sket fullständigt i mig, så nu hoppas jag inte han hann längre, hahaha. Jodå såklart. Skulle aldrig missunna någon sin vinstund eller ett burkölssvep en solig lördag. Ds
Hejsan. Trillade in på din instagram och gillade vad jag såg. Hämnade sedan här….så bra du beskriver wnndin som jag tror lilla fikastund
skriven