Som ni vet är känslor och dess olika karaktärer min grej . Idag satt jag som så många gånger förr i mitt fönster i köket med en kopp morgonkaffe i handen. Utanför fönstret kom ett par med varsin resväska på hjul och de matchade varandra så snyggt i beigea linnekläder . Mannens shorts hade en lite mer aprikos ton , vilken kändes noga uttänkt. Hur som helst , de var helt säkert på väg till tågstationen för någon form av resa.
Att vara på väg . Där har ni den. Min favoritkänsla.
Alla förberedelser, all planering ,även om det är en spontan grej , är över och man är på väg.
Det kan vara när man sätter sig bilen och knäpper på bilbältet, eller när man blir upplockad med sin resväska i handen . När ens tåg rullar in på perongen eller när planet lyfter. Att vara på väg .
Det första som slog mig var ju såklart att den känslan är i samband med roliga saker. Men nej , det behöver det inte vara. Jag minns att liknande känsla infann sig när jag åkte mot kyrkan för att begrava min mormor. En av mina värsta resor. Men jag var på väg att göra något som planerats länge och krävt många tårar . Jag var på väg mot det faktum att tiden skulle hjälpa till att lindra såren. Jag var på väg att klara av något jag var rädd för .
Kan det också höra ihop med att jag älskar morgonen ? Att jag är på väg mot en ny dag ? Ja kanske …
Häromdagen satt jag på en camping och tittade på människor som alla var på väg någonstans just för dagen. Några skulle till stranden , några skulle åka hem eller vidare , någon skulle gå till diskrummet och någon skulle gå och köpa frukost. Jag fastande med blicken på en herre som visslade på sin väg mot den lilla campingkiosken. Jag är övertygad om att det var en vissling för att förstärka sin upplevelse om hur glad han var för att han hade semester och nu var på väg att köpa sig något göttit .
Jag var också på väg när jag satt där . På väg att möta en helt ny dag. Jag satt och småplanerade lite hur dagen kunde se ut men blev avbruten och överraskad med en kaffe i pappmugg och tankarna byttes genast ut mot känslan av när någon tänkt till och vet vad man vill ha utan att behöva säga något. Det är fint på riktigt .
Att vara på väg. Det är som att allt runt omkring stannar. Det som skaver eller stressar sätts på pause en stund tills man är tillbaka med ny energi att ta tag i det.
Att vara på väg tillsammans med någon är ju såklart fantastiskt. Men att vara på väg själv är också underbart. En kombo som jag är svag för är att resa själv och mötas upp på plats. Det skulle jag ha som tips på dejt i en relation. Ta olika tåg , checka in först på hotellet och gör dig i ordning i lugn och ro för att sen gå till en plats ni bestämt. Helst inga samtal eller sms innan utan ni ses när ni ses där. Känslan när personen dyker upp , långt hemifrån, i annat sammanhang ,uppiffad och fin är oslagbar. Try it!
Det var ett sidospår. Ett fint dock.
Min hösttanke är att försöka etablera den känslan på fler saker i vardagen . Som tex nu är jag på väg till jobbet. Inte för att jag har så stora problem att ta mig iväg till just jobbet , men ni fattar kanske vart jag vill komma. Att få vardagssysslor att kännas mer som något du är på väg mot och att när det är klart är du på väg till något annat. Ja detta är flummigt som vanligt , men ni är nog några som förstår lite av min tanke kanske.
Det heter ju att det är resan till målet som räknas och jag håller med till 110% . Jag ser allt för många som fokuserar på målet och glömmer att njuta av vägen dit och tiden innan. Målet kommer alltid , men det är inte säkert att det uppfyller dina förväntningar. Vägen dit däremot , den kan bara bjuda på överraskningar och utmaningar att uppleva.
Att vara på väg , det är min lycka , oavsett om det är till NY eller till Hjo.
.C
