Hade tänkt ha en skrivardag idag . Jag skriver ju på en himla massa saker samtidigt hela tiden , så vore kul om något kunde bli klart inom snart framtid. Men allt jag skrivit idag har jag sen suddat ut. Inte hittat rätt ord. Inte kunna ge känsla åt meningarna och inte kunnat tänka bara en tanke åt gången. Hjärnan har liksom sprungit före sig själv och jag har inte hunnit skriva i samma tempo.
Jag har lyssnat på Gunde Svan , Tommy Nilsson och en spännande ljudbok omvartannat hela eftermiddagen. En bra blandning om du frågar mig. Ingen kan säga det vackra så vackert som Tommy i sina texter , ingen kan ge en sådan jävlaranammakänsla i kroppen som Gunde och inget får en att skjuta upp saker som en spännande påhittad otäck historia .
Jag pausar ljudet och försöker skriva. Så mycket som vill ut. Men det är ändå som något blockerar. En känsla i kroppen jag inte är bekväm med. Fasen Caroline , fokus nu , jag ska ju skicka in texterna snart . Jag ska ju bli bra på detta . Skrivandet ska ju bli mitt levebröd en dag . Enligt Gunde kommer jag klara av det bara jag inte ger upp och tror på mig själv.
Just nu vill jag ringa Gunde och fråga om det gäller allt , att inget är omöjligt . Känns dock lönlöst , för om han skulle svara så vet jag ju redan va han skulle svara . Inget är omöjligt. Och jag tror han.
Har man ett mål som verkligen betyder något , då kommer du inte ta fel vägar trots att du kommer tappa delar av din hejarklack på vägen. Du kommer få kämpa och pussla för att nå det resultat du vill nå. Ditt mål är ditt regnbågsslut och det högsta steget på din prispall.
Jag vet mitt livsmål och det kommer min sista text att skrivas om. Vägen dit ska levas och upplevas och skrivas. För vad händer om vi bara ser målet långt där framme? Jo vi missar alla fina små detaljer på vägen dit.
Idag har jag också tänkt mycket på tre ord jag ofta använder . Ovilja , okunskap och oförmåga. Det är en sådan otrolig skillnad på de tre ganska lika orden. Jag brukar utgå från att människor har oförmåga eller okunskap när inte helt rätt saker görs. Men alltför ofta rasar den bilden och det visar sig att det är oviljan som agerar.
Satt på bussen idag och lyssnade på andra omkring mig när en dam knappt kom in med sin rullator. Jag satt inte närmst men insåg snabbt att ingen tänkte hjälpa till så jag fick gå genom halva bussen för att få in henne på plats . Att inte kunna hjälpa till eller att inte vilja hjälpa till är som dag och natt . Ingen av de andra passagerna såg ut att ha oförmåga eller okunskap att kunna hjälpa till. Men alla hade en ovilja , och det är det fulaste jag vet. Usch , ovilja är en så ful sak.
Jag tänkte resten av resan på vad som gör folk oviljaktiga, eller vad det kan heta. Vardagen består ju av att lösa en massa saker och se till att livet rullar på. Då kan vi inte gå runt och ovilja saker , då stannar vi ju .
Nu kom jag in på tankar om rättigheter och skyldigheter, och hur folk i vardagen ser på det, bäst jag sätter på ljudboken igen annars kommer hjärnan varva Gunde Svan i skidspåren flera gånger om.
Snart mello också . Jag hejjar på Danny om någon nu skulle undra. Ingen skräll kanske. Men jag kommer ha Scarlets låt som pepplåt många mornar på väg till jobbet. Och förhoppnings dansa till Samir och Victor med dig i sommar.
