carolineanderssoon.blogg.se

Igår sken solen på Södermalms IP och trots att vinden var kall spreds en värme över hela stadsdelen. Det var dags igen för Skövde AIK att spela hemmamatch i superettan, denna gången mot Örgryte .  

Det är något visst när städer sluter upp bakom ett lag. På Södermalms välanvända arena samsas äldre och yngre i en helt magisk anda. Det märks i luften att något är på väg att hända . Redan utanför samlas folk i klungor och pratar om matchen och spanar mot polisens inhängning av borta supportrarnas bussar. Det är lite nytt för oss i Skövde , iallafall vad jag minns , så klart att även det bidrar till stämningen att det kommer en massa taggade och ibland överförfriskade fans med flaggor i högsta hugg och faktiskt hejjar på bortalaget . Övertygad om att det bidrar till att vi Skövdebor kommer närmare varandra . Vi mot dom.  

Vi har inte Sveriges finaste fotbollsarena men det sitter något i staketen och i löparmattorna där som är svårt att sätta ord på. Det är så vackert! 

Jag ser äldre herrar med rödvita halsdukar från tiden då klubben bildades och jag ser unga killar och tjejer i senaste klubbtröjan. Det luktar grill och folkölen i plastmuggarna skickar i väg ett pirrigt glitter från solstrålarna.  

Jag ser hur kompisgäng möts och jag ser hur nykära tagit sig hit på en kvällsaktivitet. 

Arenans skavanker skvallrar om väldigt många minnen. Precis som det ska vara tycker jag . Här har man firat segrar , gråtit över tunga förluster och skapat minnen i så många generationer , så klart att det ska synas. 

I högtalaren hörs en "redig vääsjöötte" välkomna publiken , spelarna går ut i solskenet på planen och matchen drar igång .

Det blir tydligt på läktaren att vi är stolta i Skövde över vårat lag. Det pratas fint om killarna på planen , det imponeras över hur klubbchefen syr ihop allt så bra och alla känner någon som är funktionär någongång. Är inte det idrott när det är som vackrast?  

Stor eloge till Örgrytes hitresta supportar som inte var tysta en enda sekund, trots lång speltid i underläge. Det bidrog till att vi i Skövde fick lite extra guldkant på vår fotbollsupplevelse denna fina julikväll.

Skövde AIK har en fantastisk supporterklack också. Killar och tjejer som brinner för staden , laget och sporten. Skriker sig hesa för att peppa laget och står i ur och skur i rödvita färger för att visa sin stolthet över Skövde AIK. De lägger ner många timmar och säkert mycket pengar ur egen ficka för att vi andra ska få ut maximalt av vår matchupplevelse och för att laget ska få en extra lagkamrat i form av en gungande rödfärgad läktare. De yngre barnen som precis börjat stå i klacken tas väl hand om bland de äldre mer erfarna sångfåglarna.  Också idrott när det är som vackrast. 

Jag sitter på min gröna plaststol på läktaren och ser ut över denna folkfest som det blivit på Södermalms IP och konstaterar att det är inte bara fotbollen som får mig hit , utan det är hela känslan vi i Skövde skapar tillsammans. Doften av gräset och smaken av kokkorven blandat med att se dessa unga spelare göra det de gillar allra mest är verkligen fint.  

Man slänger några ord med en främling i stolen bredvid , man pratar om något tveksamt domslut i kioskkön och man förenas i en gemensam bubbla i 90 min. Otroligt befriande och enkelt .  

Mitt tips är ,oavsett ditt intresse för fotboll , besök Södermalms IP en solig sommarkväll och känn känslan av att här är alla lika för en stund. 

Jag gör som resten av semesterfirarna i Sverige , jag lyssnar på sommarprat i P1 . På alla , även de jag aldrig hört talas om , och inte helt sällan är det just deras timme jag blir mest tagen av . Jag som älskar att skriva borde ju per automatik då gilla att skriva ihop ett prat om livet . Men njaae . Där hade det nog tagit stop. Kanske mest för att jag har så svårt att välja ut vad jag skulle fylla denna förhållandevis korta tid med .

Jag är stormförtjust i folks livshistorier. Jag avundas och imponeras blandat med att jag känner sådan sorg för vad folk drabbas av i världen. Men att skriva om sin egen historia ? Svårt .  

Jag skulle absolut kunna skriva om hur barndomens nässelsoppa på egenplockade nässlor från Segerstorp smakade , eller hur jag växt upp helt utan en fadersgestalt. Jag kunde skriva om känslan att vinna en fotbollscup tillsammans med sitt lag eller hur jag växte som person när jag flyttade ihop med massa okända ,som aldrig bott hemifrån ,förut i ett radhus i Åre. Jag skulle kunna skriva om  han som visade mig vad jag vill ha i mitt liv eller om hur jag hamnade på akuten med en promillehalt långt över livsgnistan för att allt jag ville var att vara någon i mina höga skor och stringtrosor över byxkanten.  

Men istället hade jag valt att prata om nuet . All min historia är i min ryggsäck , och självklart vet jag vilket av innehållet som påverkat mig i allt jag gör . Men det är här och nu livet pågår . Det är nu vi känner och tänker . Det är nu vi kan påverka i viss mån hur närmaste framtiden ska se ut. Och det är nu vi kan förändra det vi inte är helt nöjda med .  

Det är svårt i dessa tider att inte tänka på hur lite ett liv verkar vara värt. Varje dag slås man av nyheten att någon mist sitt liv och tyvärr allt för ofta pga av någon annan som bestämt att någons liv ska ta slut. Folks ilska , missnöje eller kanske rent av sorg över sitt eget liv har blivit en stor orsak till att folk mister sina liv. Några känner sina förövare , några inte . Jag tänker inte gå in på hur jag tycker detta ska stoppas av samhället utan litar helt på att de som bestämmer är på det klara med att så här kan vi inte fortsatta att ha det och gör allt som krävs för att jag som föräldrar ska våga skicka iväg mitt barn på resor runt jorden och låta han vara i stora folksamlingar helt utan oro för sitt liv.  

Men dessa nyheter gör mig också mer medveten om mitt eget levande liv. Som den realist man är vet jag att jag inte kommer få uppleva allt jag drömmer om , kanske inte ens en tiondel . Men det är när jag drömmer som jag upplever på vägen . Det är när jag ser målet som vägen dit blomstrar . Jag kanske aldrig får mitt drömbröllop men han med stort H tex men jag kanske får uppleva stunder med Han där jag är otroligt lycklig . Jag kanske aldrig når till mitt drömjobb men kanske kan hitta substitut på jobbet jag har eller vid sidan om. Jag kanske aldrig får se sevärdheter jag googlar på men jag ser saker varje dag som fascinerar mig . Det slitna uttrycket : sikta på månen så når du stjärnorna tycker jag är helt underbart för stjärnorna är verkligen inte fy skam. Stjärnhimlen är bland det finaste jag vet .

Jag hade helt enkelt lagt min tid i radion på att inspirera lyssnarna till att inte leva för helgen eller semestern . Utan stanna upp och göra varje dag till livet. För det är ju precis det som det är . Varje dag är ditt liv. Inte sen eller då utan nu . Solen går ner varje kväll och visar upp olika skådespel på himlen , kolla in dom och njut. Varje morgon har sin egen doft och melodi , dofta o lyssna.  

Jag hade lagt min tid i radion på att påminna om hur coolt det är att vi lever.  Och självklart om hur vacker vardagen är. Jag kan snabbt säga tre saker jag ser från mitt fönster nu som griper tag i mig och ger exempel på hur vacker en helt vanlig dag är.   

1: Kombon av teglet och rosorna på grannhuset .

2: Det halvt nedbrunna ljuset på altanbordet som vittnar om sen sommarkväll med älskad. 

3: Det solkyssta tomaterna mot de knallgröna bladen. 

Skulle kunna fortsätta i evigheter. Utan att ens lägga till doft och hörsel. 

Nu börjar andra halvlek av fotbollen . Jag blev aldrig Hedvig Lindahl men jag fick bland annat plocka näckrosor i Tiveden  och skratta med barn på spontana upptåg. 

Tack livet !