carolineanderssoon.blogg.se

Att få arbeta på en skola i jultider är verkligen ett privilegium. Mestadels består dagarna i december av , förutom betygsstressen , en längtan till ledighet , familjehäng och julklappar. Elevernas tas ur deras vardagliga sammanhang och får tillfälle att helt få vara sig själva under en längre tid . Det liksom spritter i kroppen på dem och det är stundtals svårt att hålla en lektion. Men jag har låtit det vara så de gångerna , för att ge plats för alla dessa känslor.

Man kan ju nu tro att det är detta romantiska jag påstår är ett privilegium, men nej . Jag menar att få ta hand om baksidan av allt det röda pyntet och planer om julbak och uppesittarkvällar. Att få möta de elever som helst hade velat ha skola som vanligt dessa dagar.

Hur bemöter man dem? Ska jag sluta prata om jultraditioner helt i skolan? Nej det tycker inte jag . Men det är viktigt att ge samma tid och utrymme till de som inte längtar efter tomten. Jag har en kollega som frågade mig hur jag tänkte kring detta att fråga elever om deras julplaner. Jag svarade att jag aldrig frågar i grupp vad de ska hitta på men är heller inte rädd för att fråga de jag vet inte ska fira jul eller de som ska fira jul fast på ett sätt de inte gillar . Jag resonerar som så att alla barn vill ha någon som bryr sig och ställer frågor. Det är hur man hanterar svaret som är det viktiga. Fråga vidare hur det känns , var nyfiken på hur just detta barn tänker. Här är tonen viktig . Inte dömande eller nyfiket på ett negativt sätt. Utan genuint och omtänksamt. Som vuxen gäller det att kunna känna av svaret innan det kommer, att vara förberedd. Istället för att säga god jul , vad önskar du dig och det vanliga man pratar om precis innan man skiljs åt innan lovet så sa jag att jag kommer sakna dig och använd lovet till återhämtning från skolan nu . Och god jul om jag kände att det passade .  

Jag har med mig många historier och berättelser från svaren jag fått i december. Jag tänker på dem hela tiden , vissa skaver i magen men det känns skönt att jag tog mig tiden, visade att det fanns en vuxen som tyckte att deras känslor och tankar inför julen var helt ok och jag visade att jag finns här om det går snett. 

Vi hade en julavslutning där vi samlat hela högstadiet i cafeterian. Det är en blandning av väldigt många personligheter, öden och förutsättningar. Alla så fina. Det var slipsar och glitter blandat med huvtröjor och kepsar. Jag noterade att vi vuxna placerade oss omedvetet längs väggarna runt om eleverna, som ett skydd eller en ram . Och det är precis så det ska vara i skolan tycker jag . En frizon innanför trygga armar.  

Modiga elever ställde sig upp och sjöng solosång i mikrofonen och fick ta emot stort jubel och applåder. Jag fick så klart svälja hårt och låtsas klia mig i ögat för att stoppa tårarna. 

Min fina kollega hade gjort ett bildspel som rullade på projektorduken. Det var julbilder med olika länders namn på. Det gick ut på att när man såg sitt land , som man har rötter ifrån , skulle man ställa sig upp. Helt spontant från eleverna när första landet kom upp så utbrast en jätteapplåd som sen höll i sig för varje land som visades, och det var många . Det var så fint och tydligt budskap. Alla fick vara stolta och alla fick visa uppskattning. Precis det jag tycker vi i skolan måste träna våra elever i mer . 

Om du läser detta Maral, stort tack igen för att du genomförde en så viktig punkt i julfirandet. 

När nästa kollega tog micken och rev av Maria Careys klassiker så fick jag snällt se mig besegrad av mina känslor. Hon pratade först om hur eleverna förgyller hennes dagar. Det är precis så det ska kännas som lärare . Inte att man bara ska lära ut en massa saker utan att man faktiskt själv också för ut något av alla dessa ungdomar. Jag tror jag lär mig mer varje dag än eleverna gör. De må vara bättre på matte och engelska än mig men de lär mig om livet och det är jag dem evigt tacksam för . Inte så konstigt när man möter hundratals olika livssituationer varje dag. Det är klart att man ser saker på olika sätt och väldigt ofta så ändrar elevernas beteenden eller historier min syn på saker i mitt eget liv.  

Min bästa julklapp i år blev alla kramar och blickar som sagt tack för att du finns. 

Jag längtar redan tills jag får välkomna dem tillbaka efter lovet och ta hand om deras tankar och berättelser från ledigheten.

Jag lyssnar gärna på allt om era julklappar , om resan ni gjort med familjen , hur fina målningar du gjort ensam på ditt rum , vilken musik du lyssnat på , hur besviken du varit , hur god mat du ätit , hur ledsen du varit , hur glad du varit osv . Inga tankar och känslor är fel.  

Men först ska jag njuta av min ledighet såklart. Julen blir annorlunda i år. Men det är ändå en jul. 

En ny decembermorgon. Tyst, vitt och tomt. Kaffet är upphällt i min decembermugg. Det är den finaste mugg jag vet . Tydligen tycker tv4 det också för hela morgonteamet dricker ur likadana framför kameran. Men mina , jag har två , är från min mormor. Min bror köpte de i Köpenhamn till henne en gång när han var där på nöjesresa. Bara det är ju fint , att tänka på henne i en stad som har allt och som det är lätt att trivas och ha kul i. 

Jag älskar kopparna för den historien. 

Mormor finns inte kvar och det blir tydligast i jultider då hon är skaparen av mina första julminnen. Jag saknar henne galet mycket. 

Man säger att det är livets gång att människor går bort. Jag ogillar det uttrycket. I mitt liv vill jag ha alla , alltid. 

…..Vi skulle ju uppleva Sälen när vintern drog sig mot vår , hade massa loppisar kvar att florera runt på och mycket skratt kvar….

Det senaste har jag tänkt mycket på vad som är ett liv. Jag har ofrivilligt också tänkt på döden. Den skrämmer mig inte men jag är så rädd att förlora fler människor nu . På en enda sekund är allt borta. Allt en människa upplevt , sagt och gjort . Alla skratten , alla tårar. Allt en människa byggt upp tar slut så fort . Eller tar det slut?  

Träffade en kvinna en gång som sa , varför ska jag kämpa för detta när det en dag bara är över ? Svårt att svara henne på den frågan. Mitt svar blev att så länge vi lever känner vi och har möjligheten att påverka. 

Man säger ju att det är inte förens det händer något hemskt som man får sig en tankeställare och kan göra en förändring.  Och i samma veva de orden sägs så säger man oftast något i stil med att , nej nu ska jag göra en förändring innan. Jag är likadan . Även om jag tycker på de sista åren att jag blivit rätt bra på att ta tillvara på stunder tex. Stunder som jag sen bär med mig de dagar det är lite tyngre. 

En fråga som upptar min hjärna just nu är vad gör vi åt ensamheten och skammen över att inte må bra? Det får liksom ta stop nu . I ett land som Sverige borde ingen känna sig ensam . Vi har alla förutsättningar att hjälpa varandra. Jag vill påstå att  ensamhet kvalar in i kategorin farliga sjukdomar. Oftast är den inte självvald. Oftast kommer den plötsligt. Och den är omöjlig att bota utan hjälp. Särskilt ju äldre du blir. I sandlådan kunde du sätta dig bredvid ett barn så blev ni vänner , i skolan slussades du in i grupper med potentiella personer att bli kompis med . Men hur gör du när du är vuxen ? Vem hjälper dig då ? Ingen . Eget ansvar kanske många tänker nu , jo men visst, men hur lätt är det då när man redan smittats av ensamhet? Vart hittar man styrkan och modet att gå in i redan etablerade umgängen? Här måste vi hjälpas åt . Alla vet ju att problemet finns i samhället och vi är i viss mån delaktiga allihopa till att skapa utanförskap och ensamhet. Vi är för upptagna med vårt eget . Självklart ska man sätta sig själv och sitt väldigt högt och långt fram, det är inte det jag menar. Men vi kan inte blunda för det som skaver eller om vi vet eller misstänker att ensamheten drabbat någon. Jag tänker så här , utgå från att ingen vill vara ensam. Våga fråga , ansträng dig lite för att få med en person till i gänget , uppmärksamma och visa att du ser personen. De personer som vill sitta själva och äta lunch för att de vill ha lugn och ro har styrkan att säga det. Men de allra flesta blir väldigt glada av frågan och där är chansen stor att stilla en timmes ensamhet för någon med något så enkelt som ett erbjudande om sällskap till lunchen.  

Det är också står skillnad på att vara själv eller ensam. Jag är gärna själv ibland , men hatar att vara ensam. Själv är något du är för stunden , ensam är en känsla du lever med ständigt.  

Ensamhet är också en känsla som är väldigt individuell. Du kanske tänker att , va?! hon är väl inte ensam ? Hon har ju familjen , jobbet och jag ser ju på sociala medier att hon är glad och i full fart. Det handlar inte om det . Långt ifrån . Men det blir för långt att gå in på det nu …  

Jag älskar att årets julklapp är sällskapsspel. Dock lite svårt att uppskatta ett sådant om man är ensam så jag tycker vi lägger till en julklapp . Botemedel mot ensamhet . Det är så enkelt , helt gratis och väldigt uppskattat. Botemedlet finns i mängder av olika varianter och är aldrig slutsålt. Du behöver inte ens slå in det i dyra presentpapper.  

Jag utmanar alla att ge bort minst ett botemedel i december 2023. 

Nu kör vi ! #botaensamheten